De politiska partierna är centrala för Sveriges representativa demokrati. Det är partierna som ansvarar för att ta fram kandidater till de allmänna valen. Det är också via partierna som representanter hämtas till tusentals indirekt valda förtroendeposter på olika nivåer i det demokratiska systemet.
Syftet med den här analysen är att ge en övergripande bild av partidemokratins förutsättningar baserat på tillgänglig statistik och forskning kring hur många som engagerar sig politiskt, vilka som gör det samt hur partierna finansieras.
På trettio år har dagens riksdagspartier tappat mer än 60 procent av sina medlemmar. Analysen har 1991 som startår av två skäl. Det är tillräckligt länge sedan för att möjliggöra meningsfulla jämförelser över tid. Det exkluderar också det branta fall som följde direkt när kollektivavtalsanslutningen av LO:s medlemmar till Socialdemokraterna (S) upphörde 1990.
Mellan 1991 och 2020 har det totala medlemsantalet fallit från drygt 625 000 till knappt 244 000 - den lägsta noteringen hittills. Nedgången har skett trots att Sverigedemokraterna (SD), Vänsterpartiet (V) och Miljöpartiet (MP) har ökat sina medlemstal.
Under samma period har antalet röstberättigade i Sverige ökat med mer än 20 procent. Det betyder att även om medlemsfallet har bromsats de senaste åren är utvecklingen fortsatt negativ som andel av de röstberättigade. Partierna lyckas värva fler medlemmar i samband med valen, men engagemanget faller igen mellan valåren.
Bilden av ett minskande partiengagemang över tid kvarstår också om vi tar hänsyn till medlemmar i andra partier än dem som är representerade i riksdagen. Andelen av befolkningen som säger sig vara medlem i något politiskt parti har mer än halverats mellan 1991 och 2018.2
Antalet övriga partier har ökat de senaste decennierna och de har fått allt större inflytande, framför allt på kommunal och regional nivå. År 2018 fick övriga partier drygt 1 procent av rösterna i riksdagsvalet och knappt 6 respektive 5 procent i kommun- och regionfullmäktigevalet.3
De enkätundersökningar som statistikmyndigheten SCB löpande gör indikerar att det finns nästan lika många medlemmar i övriga partier som i riksdagspartierna. Men, engagemanget i övriga partier har alltså inte motverkat nedgången i partimedlemskap totalt sett.
Väljarnas minskade engagemang i politiska partier har skett samtidigt som andra indikatorer över politiskt deltagande är mer stabila. Det svenska valdeltagandet är högt jämfört med andra länder och är numera tillbaka på samma nivå som i början av 1990-talet efter en dipp kring millennieskiftet.4
Andelen i befolkningen som i enkäter uppger att de ofta deltar i politiska diskussioner ligger på samma nivå som i början av 1990-talet. Andelen som säger sig vara intresserade av politik har till och med ökat under motsvarande period.5
Klart är att färre ändå väljer att kanalisera detta intresse genom att engagera sig i politiska partier. Enligt SCB:s skattningar från valåret 2018, de senast tillgängliga siffrorna, uppgick antalet aktiva medlemmar i något politiskt parti till cirka 127 000, knappt en tredjedel av det totala antalet medlemmar.6
I förra valet hade knappt 8 miljoner människor rösträtt. Ungefär 1,5 procent av dem var aktiva medlemmar i ett politiskt parti. Knappt 1 procent av de röstberättigade stod sedan på partiernas vallistor i riksdags-, region- eller kommunfullmäktigevalet.
Det betyder att mer än hälften av partiernas aktiva medlemmar var nominerade. Siffrorna visar dels att fallande medlemstal krymper poolen av valbara kandidater, dels att partierna blir mer beroende av sina aktiva medlemmar för att kunna fylla vallistorna.
På valdagen väljs drygt 14 700 ledamöter in i riksdag, region- och kommunfullmäktige. Dessa direkt folkvalda utgör emellertid endast en liten del av det totala antalet förtroendevalda. En majoritet av de politiska uppdragen tillsätts nämligen indirekt efter valdagen.
Det förs ingen officiell statistik över förtroendevalda på nationell nivå, vi väljer därför att fokusera på regioner och kommuner. Efter valet 2018 beräknade SCB att det fanns 40 500 förtroendevalda på kommunal och regional nivå.7 I siffran ingår både de direkt folkvalda (ledamöter i fullmäktige) och de politiker som utses indirekt av fullmäktige, exempelvis ledamöter i nämnder, suppleanter till fullmäktige samt revisorer.
De förtroendevalda innehar i sin tur olika förtroendeuppdrag, totalt 68 400 stycken i regioner och kommuner. Det betyder att varje förtroendevald på dessa nivåer i genomsnitt hade 1,7 uppdrag under förra mandatperioden.
Antalet förtroendeuppdrag kan jämföras med antalet aktiva partimedlemmar. I figur 7 syns att det 2018 fanns mindre än två aktiva partimedlemmar per förtroendeuppdrag som skulle tillsättas i regioner och kommuner. Därutöver tillkommer politiskt tillsatta förtroendeuppdrag på nationell nivå.
Bilden av att det är svårt få fram kandidater som vill ta sig an förtroendeuppdrag förstärks av enkätresultat som publicerats de senaste åren. En studie av dem som kandiderade till kommunfullmäktige i Sverige 2014 visade att endast 38 procent gärna ville bli invalda, medan knappt 25 procent helst inte ville bli nominerade.8
5 procent av de kandidater som helst inte ville bli invalda och 1 procent av de som absolut inte ville bli det fick ändå en plats i fullmäktige.
Förutsättningarna för partierna att få fram valbara kandidater skiljer sig åt mellan olika nivåer i det demokratiska systemet. SCB:s statistik över antal nominerade och folkvalda visar att konkurrensen om platserna i riksdagen är betydligt större än på regional eller kommunal nivå.
I valet 2018 var det mer än fyra gånger så många som kandiderade till varje riksdagsplats som till varje kommunfullmäktigeplats.
Det finns även andra skillnader mellan de olika nivåerna. Riksdagsledamöterna är i genomsnitt yngre och mer välutbildade än såväl de folkvalda på regional och kommunal nivå som den röstberättigade befolkningen. Ledamöterna i kommunfullmäktige är mer lika befolkningen i övrigt.
Den ekonomiska ersättningen skiljer sig också åt. Riksdagsledamöterna har politiken som heltidsjobb. I regioner och kommuner var det under förra mandatperioden endast 7 respektive 4 procent av de förtroendevalda som hade en ersättning motsvarande åtminstone 40 procents tjänst. Övriga räknas som fritidspolitiker.9
Parallellt med fallande medlemstal har det offentliga partistödet vuxit till att bli de etablerade partiernas viktigaste intäktskälla.
Partistödet är inskrivet i lag sedan 1965. Syftet är att ge de politiska partierna jämlika ekonomiska förutsättningar. Införandet hade inte med vikande medlemstal att göra utan berodde på att en mer komplex politisk vardag ansågs kräva mer personal som arbetade med frågorna på heltid.
Under 2020 utgjorde offentligt partistöd 67-87 procent10 av intäkterna för KD, L, M, MP, SD och V. Andelen är lägre för S (som har intäkter från sitt A-lotteri) och för C (sedan partiet sålde ett antal lokala dagstidningar).
Partistödet har ökat kraftigt över tid och uppgår idag till cirka 1,2 miljarder kronor.11 Det motsvarar i snitt ungefär 150 kronor per röstberättigad invånare och år. Som jämförelse är den genomsnittliga medlemsavgiften för riksdagspartierna cirka 200 kronor per år. Partistödet finns i tre varianter: statligt stöd för partiernas allmänna verksamhet, stöd från riksdagen för ledamöternas arbete samt stöd från kommuner och regioner. Partistödet utgörs delvis av ett grundstöd, delvis baseras det på mandatfördelning.
Kommuner och regioner har rätt, men inte skyldighet, att betala partistöd. På kommunal och regional nivå är det politikerna själva som bestämmer stödets omfattning samt andelen som ska fördelas som grundstöd respektive vara knutet till mandatfördelning. Detta har lett till stor variation mellan olika delar av landet.
Per invånare är det kommunala partistödet som högst i glest befolkade kommuner i norra Sverige. Fyra av de fem kommunerna med högst stöd ligger i Norrbotten. Allra högst ligger Haparanda, där är det kommunala partistödet per invånare mer än 14 gånger så högt som i Vellinge.
Politiska partier är centrala för den representativa demokratins funktionssätt. Dagens svenska system förutsätter att de politiska partierna har aktiva medlemmar som vill ställa upp för val och sedan arbeta med de frågor som väljarna tycker är viktiga. Tillståndet för de politiska partierna är en viktig demokratifråga.
Vår analys har visat på en tydligt negativ utveckling under lång tid när det gäller andelen aktiva medlemmar i politiska partier. Redan nu syns effekter av det minskade partiengagemanget i form av tomma stolar, att oönskade kandidater har kunnat kuppa sig in på mandat via öppna vallistor samt att partier helt enkelt har behövt avstå från att ställa upp för val i vissa kommuner.
Inför årets val har det uppmärksammats i media att partier stryker sig i vissa kommunalval på grund av för få kandidater. Det förekom även 2018 att riksdagspartier saknades på startlinjen i en del kommuner.13
Hur påverkas den representativa demokratin om ännu färre tar på sig politiska förtroendeuppdrag? Vad gör fallande partiengagemang med representativiteten bland de valda? Hur kan ett starkt politiskt intresse omvandlas till en vilja att bidra i det politiska vardagsarbetet?
Den här rapporten är varken gjord för att sia om framtiden eller ge explicita svar på frågorna ovan. Kunskapsverkets syfte är att sammanställa fakta och förmedla politiskt och ideologiskt oberoende information om relevanta samhällsfrågor, för att på så sätt bidra till konstruktiva samtal. Att lägga fram förslag om hur olika samhällsproblem ska adresseras överlåter vi till andra.
Tillbaka till Magdalena Andersson och Ulf Kristersson - när de möts i valrörelsen 2022 är det med över 30 års politiskt engagemang bakom sig. De möts också i en miljö där mindre än hälften så många är engagerade i ett politiskt parti som 1991.
Det tycker vi är värt att tala om.
1. Uppgifterna om antal medlemmar i riksdagspartierna finns sammanställda på Wikipedia och baseras på partiernas egna uppgifter. Det finns viss osäkerhet i siffrorna, men de har bedömts som trovärdiga i ett flertal rapporter och utredningar, bland annat i SNS Demokratirådsrapport från 2022 och i betänkanden från 2014 års Demokratiutredning. Kunskapsverket har kontaktat samtliga riksdagspartier och fått siffrorna bekräftade via mail från fem av åtta partier.
2. SCB (2019). ”Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF)”. Senast uppdaterad 2019-04-11.
3. Valmyndigheten (2022). ”Valpresentation 2018”.
4. Our World in Data (2022). “Voter turnout”. Hämtad från: https://ourworldindata.org/grapher/voter-turnout?time=latest.
5. Martinsson, J. och Andersson, U. (2022). Svenska trender 1986–2021. SOM-institutet vid Göteborgs universitet.
6. Siffrorna kommer från SCB:s Undersökningar av levnadsförhållanden (ULF). Notera att undersökningen utgår från befolkningen i åldersspannet 16–84 år, vilket alltså skiljer sig från den röstberättigade befolkningen.
7. SCB (2020). Förtroendevalda i kommuner och regioner 2019. Demokratistatistik rapport 26.
8. Erlingsson, G. Ó. med flera (2015). Att ta plats i politiken - om engagemang, aktivism och villkor i kommunpolitiken. Sveriges Kommuner och Landsting.
9. SCB (2020). Förtroendevalda i kommuner och regioner 2019. Demokratistatistik rapport 26, s. 57.
10. Kammarkollegiet (2022). ”Databas över politiska aktörers redovisade intäkter, 2018 och framåt”. Hämtad från: https://www.kammarkollegiet.se/vara-tjanster/insyn-i-partiers-finansiering/hitta-statistik-pa-redovisade-intakter/intaktsredovisningar-politiska-aktorer-2018-och-framat.
11. Dagens Arena (2018). ”Partistödet ökar mycket mer än medlemstalen”. Publicerad 12 februari, 2018.
12. Hagevi, M. (2018). Follow the money: public subsidies and the changing intra-party balance of power between different faces of the party organisation–the case of Sweden. Representation: Journal of Representative Democracy. 54 (2). 159–175.
13. Erlingsson, G. Ó. med flera (2022). SNS Demokratirådsrapport 2022: Den lokala demokratins vägval. SNS, s. 118.
